Allt är så enkelt, och så svårt. Det är lätt att helt byta omgivning och jag tar tillvara möjligheten allt oftare. Jag blir rädd att det är för ofta. Att jag inte har några stadiga ben kvar att stå på snart. Att jag inte kommer att höra hemma någonstans.
Å andra sidan har jag nog inte hittat mitt hemma än. Det är på tillväxt och även om jag inte måste leta efter det så är det lite roligt att försöka.
Kanske kommer jag aldrig att veta vad jag vill.
Och då får jag inte ångra något, som jag inte gjorde.
Jag har hunnit mycket nu, måste stanna upp och erkänna det.
Får jag vara stolt?
Och jag vågar.
Jag vågar faktiskt, vem kunde tro?
Men det är svårt att försöka smälta upplevelser när man kastar sig in i något annat, men samtidigt måste jag det också. Balansera på broräcken, men det gör inte så mycket om jag trillar i. Det är inte så långt till marken numera.
Jag får om jag vill och kommer jag på vad som händer sen är det bra. Annars så löser det sig ändå.
1 kommentar:
Så välformulerat... så klokt. Man ångrar inte det man gjorde, bara det man INTE gjorde.
Och man får vara stolt. Jag är stolt över att jag stod emot och tog den tiden som vi behövde för att göra det så fint som möjligt för våra döttrar.
Var stolt!
www.mammamelisssa.blogg.se
Skicka en kommentar