Realitycheck

Allt är så enkelt, och så svårt. Det är lätt att helt byta omgivning och jag tar tillvara möjligheten allt oftare. Jag blir rädd att det är för ofta. Att jag inte har några stadiga ben kvar att stå på snart. Att jag inte kommer att höra hemma någonstans.

Å andra sidan har jag nog inte hittat mitt hemma än. Det är på tillväxt och även om jag inte måste leta efter det så är det lite roligt att försöka.
Kanske kommer jag aldrig att veta vad jag vill.
Och då får jag inte ångra något, som jag inte gjorde.

Jag har hunnit mycket nu, måste stanna upp och erkänna det.
Får jag vara stolt?
Och jag vågar.
Jag vågar faktiskt, vem kunde tro?

Men det är svårt att försöka smälta upplevelser när man kastar sig in i något annat, men samtidigt måste jag det också. Balansera på broräcken, men det gör inte så mycket om jag trillar i. Det är inte så långt till marken numera.

Jag får om jag vill och kommer jag på vad som händer sen är det bra. Annars så löser det sig ändå.

Begripligheten

Tankarna ramlar runt och att jag vill skriva är bra. Bara jag skriver, bara jag vågar, tänk vad mycket det finns och jag blir rädd för hur mycket det finns och att jag inte ska hinna.
Men mest rädd kommer jag ändå alltid att vara för ingenting.
Inget skrämmer mig mer än ingenting,
skulle vara evigheten då.
Men jag tror att den bara är en förlängning
av ingenting.

När det snurrar i huvudet är jag aldrig rädd för ingenting, utom när jag är rädd. Även om det inte alls är begripligt. Jag har slutat bry mig nu, om jag är begriplig eller inte, för jag vet att jag aldrig kommer att bli det. Det spelade ju ingen roll.
Men jag önskar mig ändå lite begriplighet i en fin ask med band runt, som jag kan ta fram när jag behöver den. Lite som en hattask, även fast jag aldrig kommer att behöva den, så känns det bra att veta att den ligger där.
Bara utifallatt.

Om jag någon gång odlar ett träd ska det vara begriplighet, så jag kan se det växa sig större och större. Slå ut gren efter kvist efter blad.
Kanske hugger jag ner det till stubben när det bara är ett litet frö.
Kanske gör jag det inte.
Det fina är att jag får välja, även om väljandet är det svåraste som finns.

Rädd

Och jag är rädd nu, men det känns nästan bra, för snart kanske jag är för stor för att få vara rädd. För de som tror att man blir för stor för att vara rädd. En del av mig är så glad för att jag aldrig kommer att sluta vara rädd.
Den andra delen är skräckslagen.

Tillsammans kommer vi alltid att kämpa, och lära. Om det är mot eller med, mig själv, det vet jag inte riktigt, men jag vet att det är det enda sättet.
Jag kan inte tänka mig något annat för då skulle jag inte få vara rädd.
Och jag behöver vara rädd, för att kunna vara inte rädd, de andra gångerna. Om jag aldrig är rädd kan jag ju aldrigaldrig vara modig.

Då skulle jag aldrig göra det här:

Hela världen kommer ramlandes..

Allt ändras, även om det inte går fort så händer det snabbt. Och det gör ont. Ibland ramlar verkligen hela livet över en på en enda sekund, även fast det egentligen funnits där hela tiden. Och det är läskigt. Jag börjar undra vad jag gjort med det egentligen, vad har jag gjort? Men kanske mer vad jag inte gjort. På ett sätt. Utan att vara missnöjd, för det är jag inte, absolut inte.
Vad betyder ord egentligen? Och hur länge ska jag vänta på dig som jag vet aldrig kommer tillbaka? Det kan nog bli bra med förändring, som det alltid är, men hur ska jag få den att stanna, den här gången..

Och ni tycker att jag är dum som vill stanna förändringen, för det går ju inte. Tro inte att jag inte vet det, jag vet det mycket väl. Men just nu är jag lite rädd, så jag vågar inte riktigt se mig omkring.

Små små bitar av egentligen ingenting, som blir allt

Ingenting vet jag säkert, tankarna är ett enda trassligt virrvarr till skatbo gjort av molntussar. Därför flyger de iväg när jag försöker skapa ordning, och kvar finns
ingenting.

Aldrig har jag vetat vad jag vill och nu mindre än nånsin, men kanske gör det inte så mycket. Det brukar ju bli, ja om inte bra i alla fall något, men oftast ganska så bra. Den har en tendens att lösa sig, molntussen, för att sedan själv fixa ihop sig så där som man aldrig kunnat ens tänka själv.

Ibland tror jag att världen är så mycket mindre allvarlig än vad jag tror, och ibland precis tvärtom. Det är när man alltid lever i extremerna som gråzonen blir svår att hantera.

Jag leker att jag är kär..

Det är lite märkligt. Det här med kär leken. Det här med att ångra saker och inte. Det här med att låtsas. Just nu lurar jag mig själv att jag är lite kär i någon jag inte ens känner. Lite märkligt kan tyckas, men jag gör så ibland. Kanske för att jag blir kär så väldigt sällan, och jag tycker om att vara kär.
Som ett substitut för en känsla jag vill ha. En upphöjning av någon som jag inte vet så mycket om, då kan den ju vara hur fantastisk som helst! Det är ju jag som bestämmer. Vetskapen att jag aldrig kommer att göra något åt det, den lilla lockelsen att försöka...
Ångrandet av allt det jag gått miste om för länge sedan. Det som är försent.
Men att ångra är bara ett onödigt tidsslöseri,
så strunta i det.

Perception

I en värld så full av människor är det inte alls svårt att se att det finns så mycket. Men det kan vara lätt att tappa bort sig själv. Om det inte är någon som håller dig i handen. Det var länge sedan någon höll mig i handen och jag känner hur jag sakta tynar bort, för att (inte ens) jag ser mig.
Jag har slutat bry mig om vilken dag det är idag. Och i min värld är inget förbjudet längre, det är bara saker som ses på olika sätt. Det finns så många världar, lika många som det finns människor så jag har slutat låtsas hålla räkningen på det som är viktigt.