Begripligheten

Tankarna ramlar runt och att jag vill skriva är bra. Bara jag skriver, bara jag vågar, tänk vad mycket det finns och jag blir rädd för hur mycket det finns och att jag inte ska hinna.
Men mest rädd kommer jag ändå alltid att vara för ingenting.
Inget skrämmer mig mer än ingenting,
skulle vara evigheten då.
Men jag tror att den bara är en förlängning
av ingenting.

När det snurrar i huvudet är jag aldrig rädd för ingenting, utom när jag är rädd. Även om det inte alls är begripligt. Jag har slutat bry mig nu, om jag är begriplig eller inte, för jag vet att jag aldrig kommer att bli det. Det spelade ju ingen roll.
Men jag önskar mig ändå lite begriplighet i en fin ask med band runt, som jag kan ta fram när jag behöver den. Lite som en hattask, även fast jag aldrig kommer att behöva den, så känns det bra att veta att den ligger där.
Bara utifallatt.

Om jag någon gång odlar ett träd ska det vara begriplighet, så jag kan se det växa sig större och större. Slå ut gren efter kvist efter blad.
Kanske hugger jag ner det till stubben när det bara är ett litet frö.
Kanske gör jag det inte.
Det fina är att jag får välja, även om väljandet är det svåraste som finns.