Perception

I en värld så full av människor är det inte alls svårt att se att det finns så mycket. Men det kan vara lätt att tappa bort sig själv. Om det inte är någon som håller dig i handen. Det var länge sedan någon höll mig i handen och jag känner hur jag sakta tynar bort, för att (inte ens) jag ser mig.
Jag har slutat bry mig om vilken dag det är idag. Och i min värld är inget förbjudet längre, det är bara saker som ses på olika sätt. Det finns så många världar, lika många som det finns människor så jag har slutat låtsas hålla räkningen på det som är viktigt.

Ibland är det långt till marken

Och det finns något så vackert med bakfylleglans i ögonen, två slitna på en busshållsplatsbänk klockan 6 en solig junimorgon. Det finns något så vackert. Så här i efterhand önskar jag mig en bild på oss i kuren från lite håll med solen strålande genom vårat dunkel, genom igår.

Men igår var bra, förutom min megavurpa på jobbet. Nog för att jag är en klumpig natur men jag brukar vara uppmärksam på stora hål i marken. Marken bara försvann under min ena fot till allas stora förvåning. Sen stod jag och grimaserade ett tag, sen fortsatte jag jobba. Haltande. Och jag haltade till jag slutade och övertid och jag slutade en gång till. Sen haltade jag och bytte om och sa hejdåna. Jag var trött men glad och lite ajaj, men det gjorde inget för jag ville vara med mina älsklingar. Vi köpte mat och hängde, rätt länge, och det var prataprataprata och vin och skratt och lite kort. Sen fixsfixa och prata mera och skyndaskynda för klockan var redan 10, 11. Men vi kom ut och det blir som det brukar, inget alls som man har tänkt sig. Det var arbetskamrater som hoppade fram både här och där och några australiensare som var glada och sociala precis som australiensare ska vara. Med dreads och långa hår och brunbrända och skrattande. Vi for hit och dit och jag fann mig överallt, om än lite trött. Och det blev mera trött och 3 och stängningsdax, taxi och efterfest långt borta. Ölspel som utvecklades till lära känna lekar och alkoholen glömdes bort. En filt över mig och senare en hand på en axel och ska vi gå hem nu? Så det blev kramhej och gå till bussen. Och då gjorde morgonen oss vackra, fast vi bara ville ha natt igen och sova.

Människor i bladen

Tankarna flyter iväg, upp och iväg, men jag ligger kvar stilla.
Och bara andas.
Jag ser och lyssnar på aktiviteten runt mig, det är febril aktivitet, utan att vara riktigt närvarande. Vinden som susar i buskarna, i syrenen, i trädtopparna, aldrig har jag varit så medveten om den, aldrig har den varit så vacker. Idag vill jag vara ett blad som susar ikapp med alla de andra. En del av något större, alltid tillsammans. Blad kan omöjligt utföra sin lugnande dans som skapar sin sång, ensamma. En fågel flyger ut ur fågelholken, på jakt efter mat till sina ungar. Och jag tänker att kanske är det precis det vi är, som vi alla är. Blad som susar tillsammans. Susar fram och tillbaka, ibland långt bort för att i sällsynta fall återvända tillbaka intakta. Men då bara finna att omgivningen är helt förändrad.
Ibland rör vi vid varandra.

Oftare står vi dock ensamma, trots att alla anrda står intill oss, precis lika ensamma. Varje kvist är en familj, och ibland når inte ens de fram till varandra. Det är en svår balansgång. Och faller någon faller de andra lätt efter, men kanske inte till samma ställe.
Vi är ensamma tillsammans, och det måste vi vara. Bara det aldrig tar över.
Det får aldrig ta över.

Lita till andra, lite till dig själv, men aldrig för mycket

När man vandrar i mörkret ser man ljuset, även det vaga, alldeles för snabbt. Man ser det alldeles för säkert och man ser på det som om det vore det enda.

Det finns alltid fler ljus.

Och så kommer sommaren

Med sommaren kommer upp och ned gångarna, precis som under resten av året, bara mer tydligt. Det finns tid, som inte fanns förut och även om hon inte vill, även om hon verkligen försöker - att inte - så finns den där ändå. Och hon skriver hon, för att distansera och inte låta det komma för nära.
Kom, kom, men aldrig inpå.
Jag ser alla dessa glada, lyckliga människor överallt. Säg, var kommer de alla ifrån? Och jag vet att jag har varit likadan. Kanske är det just det som känns mest.
Det kanske är det som lyser igenom.

Och min tanke med den här sidan, försvann helt när jag lät tangenterna leva sitt eget liv. När bokstäverna fick virvla fritt och inte alls rätta sig efter min tilltänkta historia, min följetong, som jag inte riktigt kommit på än.
Istället blev det mer sanning än någonsin.