Ibland är det långt till marken

Och det finns något så vackert med bakfylleglans i ögonen, två slitna på en busshållsplatsbänk klockan 6 en solig junimorgon. Det finns något så vackert. Så här i efterhand önskar jag mig en bild på oss i kuren från lite håll med solen strålande genom vårat dunkel, genom igår.

Men igår var bra, förutom min megavurpa på jobbet. Nog för att jag är en klumpig natur men jag brukar vara uppmärksam på stora hål i marken. Marken bara försvann under min ena fot till allas stora förvåning. Sen stod jag och grimaserade ett tag, sen fortsatte jag jobba. Haltande. Och jag haltade till jag slutade och övertid och jag slutade en gång till. Sen haltade jag och bytte om och sa hejdåna. Jag var trött men glad och lite ajaj, men det gjorde inget för jag ville vara med mina älsklingar. Vi köpte mat och hängde, rätt länge, och det var prataprataprata och vin och skratt och lite kort. Sen fixsfixa och prata mera och skyndaskynda för klockan var redan 10, 11. Men vi kom ut och det blir som det brukar, inget alls som man har tänkt sig. Det var arbetskamrater som hoppade fram både här och där och några australiensare som var glada och sociala precis som australiensare ska vara. Med dreads och långa hår och brunbrända och skrattande. Vi for hit och dit och jag fann mig överallt, om än lite trött. Och det blev mera trött och 3 och stängningsdax, taxi och efterfest långt borta. Ölspel som utvecklades till lära känna lekar och alkoholen glömdes bort. En filt över mig och senare en hand på en axel och ska vi gå hem nu? Så det blev kramhej och gå till bussen. Och då gjorde morgonen oss vackra, fast vi bara ville ha natt igen och sova.