Människor i bladen

Tankarna flyter iväg, upp och iväg, men jag ligger kvar stilla.
Och bara andas.
Jag ser och lyssnar på aktiviteten runt mig, det är febril aktivitet, utan att vara riktigt närvarande. Vinden som susar i buskarna, i syrenen, i trädtopparna, aldrig har jag varit så medveten om den, aldrig har den varit så vacker. Idag vill jag vara ett blad som susar ikapp med alla de andra. En del av något större, alltid tillsammans. Blad kan omöjligt utföra sin lugnande dans som skapar sin sång, ensamma. En fågel flyger ut ur fågelholken, på jakt efter mat till sina ungar. Och jag tänker att kanske är det precis det vi är, som vi alla är. Blad som susar tillsammans. Susar fram och tillbaka, ibland långt bort för att i sällsynta fall återvända tillbaka intakta. Men då bara finna att omgivningen är helt förändrad.
Ibland rör vi vid varandra.

Oftare står vi dock ensamma, trots att alla anrda står intill oss, precis lika ensamma. Varje kvist är en familj, och ibland når inte ens de fram till varandra. Det är en svår balansgång. Och faller någon faller de andra lätt efter, men kanske inte till samma ställe.
Vi är ensamma tillsammans, och det måste vi vara. Bara det aldrig tar över.
Det får aldrig ta över.