Begripligheten

Tankarna ramlar runt och att jag vill skriva är bra. Bara jag skriver, bara jag vågar, tänk vad mycket det finns och jag blir rädd för hur mycket det finns och att jag inte ska hinna.
Men mest rädd kommer jag ändå alltid att vara för ingenting.
Inget skrämmer mig mer än ingenting,
skulle vara evigheten då.
Men jag tror att den bara är en förlängning
av ingenting.

När det snurrar i huvudet är jag aldrig rädd för ingenting, utom när jag är rädd. Även om det inte alls är begripligt. Jag har slutat bry mig nu, om jag är begriplig eller inte, för jag vet att jag aldrig kommer att bli det. Det spelade ju ingen roll.
Men jag önskar mig ändå lite begriplighet i en fin ask med band runt, som jag kan ta fram när jag behöver den. Lite som en hattask, även fast jag aldrig kommer att behöva den, så känns det bra att veta att den ligger där.
Bara utifallatt.

Om jag någon gång odlar ett träd ska det vara begriplighet, så jag kan se det växa sig större och större. Slå ut gren efter kvist efter blad.
Kanske hugger jag ner det till stubben när det bara är ett litet frö.
Kanske gör jag det inte.
Det fina är att jag får välja, även om väljandet är det svåraste som finns.

Rädd

Och jag är rädd nu, men det känns nästan bra, för snart kanske jag är för stor för att få vara rädd. För de som tror att man blir för stor för att vara rädd. En del av mig är så glad för att jag aldrig kommer att sluta vara rädd.
Den andra delen är skräckslagen.

Tillsammans kommer vi alltid att kämpa, och lära. Om det är mot eller med, mig själv, det vet jag inte riktigt, men jag vet att det är det enda sättet.
Jag kan inte tänka mig något annat för då skulle jag inte få vara rädd.
Och jag behöver vara rädd, för att kunna vara inte rädd, de andra gångerna. Om jag aldrig är rädd kan jag ju aldrigaldrig vara modig.

Då skulle jag aldrig göra det här:

Hela världen kommer ramlandes..

Allt ändras, även om det inte går fort så händer det snabbt. Och det gör ont. Ibland ramlar verkligen hela livet över en på en enda sekund, även fast det egentligen funnits där hela tiden. Och det är läskigt. Jag börjar undra vad jag gjort med det egentligen, vad har jag gjort? Men kanske mer vad jag inte gjort. På ett sätt. Utan att vara missnöjd, för det är jag inte, absolut inte.
Vad betyder ord egentligen? Och hur länge ska jag vänta på dig som jag vet aldrig kommer tillbaka? Det kan nog bli bra med förändring, som det alltid är, men hur ska jag få den att stanna, den här gången..

Och ni tycker att jag är dum som vill stanna förändringen, för det går ju inte. Tro inte att jag inte vet det, jag vet det mycket väl. Men just nu är jag lite rädd, så jag vågar inte riktigt se mig omkring.

Små små bitar av egentligen ingenting, som blir allt

Ingenting vet jag säkert, tankarna är ett enda trassligt virrvarr till skatbo gjort av molntussar. Därför flyger de iväg när jag försöker skapa ordning, och kvar finns
ingenting.

Aldrig har jag vetat vad jag vill och nu mindre än nånsin, men kanske gör det inte så mycket. Det brukar ju bli, ja om inte bra i alla fall något, men oftast ganska så bra. Den har en tendens att lösa sig, molntussen, för att sedan själv fixa ihop sig så där som man aldrig kunnat ens tänka själv.

Ibland tror jag att världen är så mycket mindre allvarlig än vad jag tror, och ibland precis tvärtom. Det är när man alltid lever i extremerna som gråzonen blir svår att hantera.