Små små bitar av egentligen ingenting, som blir allt

Ingenting vet jag säkert, tankarna är ett enda trassligt virrvarr till skatbo gjort av molntussar. Därför flyger de iväg när jag försöker skapa ordning, och kvar finns
ingenting.

Aldrig har jag vetat vad jag vill och nu mindre än nånsin, men kanske gör det inte så mycket. Det brukar ju bli, ja om inte bra i alla fall något, men oftast ganska så bra. Den har en tendens att lösa sig, molntussen, för att sedan själv fixa ihop sig så där som man aldrig kunnat ens tänka själv.

Ibland tror jag att världen är så mycket mindre allvarlig än vad jag tror, och ibland precis tvärtom. Det är när man alltid lever i extremerna som gråzonen blir svår att hantera.