Realitycheck

Allt är så enkelt, och så svårt. Det är lätt att helt byta omgivning och jag tar tillvara möjligheten allt oftare. Jag blir rädd att det är för ofta. Att jag inte har några stadiga ben kvar att stå på snart. Att jag inte kommer att höra hemma någonstans.

Å andra sidan har jag nog inte hittat mitt hemma än. Det är på tillväxt och även om jag inte måste leta efter det så är det lite roligt att försöka.
Kanske kommer jag aldrig att veta vad jag vill.
Och då får jag inte ångra något, som jag inte gjorde.

Jag har hunnit mycket nu, måste stanna upp och erkänna det.
Får jag vara stolt?
Och jag vågar.
Jag vågar faktiskt, vem kunde tro?

Men det är svårt att försöka smälta upplevelser när man kastar sig in i något annat, men samtidigt måste jag det också. Balansera på broräcken, men det gör inte så mycket om jag trillar i. Det är inte så långt till marken numera.

Jag får om jag vill och kommer jag på vad som händer sen är det bra. Annars så löser det sig ändå.

Begripligheten

Tankarna ramlar runt och att jag vill skriva är bra. Bara jag skriver, bara jag vågar, tänk vad mycket det finns och jag blir rädd för hur mycket det finns och att jag inte ska hinna.
Men mest rädd kommer jag ändå alltid att vara för ingenting.
Inget skrämmer mig mer än ingenting,
skulle vara evigheten då.
Men jag tror att den bara är en förlängning
av ingenting.

När det snurrar i huvudet är jag aldrig rädd för ingenting, utom när jag är rädd. Även om det inte alls är begripligt. Jag har slutat bry mig nu, om jag är begriplig eller inte, för jag vet att jag aldrig kommer att bli det. Det spelade ju ingen roll.
Men jag önskar mig ändå lite begriplighet i en fin ask med band runt, som jag kan ta fram när jag behöver den. Lite som en hattask, även fast jag aldrig kommer att behöva den, så känns det bra att veta att den ligger där.
Bara utifallatt.

Om jag någon gång odlar ett träd ska det vara begriplighet, så jag kan se det växa sig större och större. Slå ut gren efter kvist efter blad.
Kanske hugger jag ner det till stubben när det bara är ett litet frö.
Kanske gör jag det inte.
Det fina är att jag får välja, även om väljandet är det svåraste som finns.

Rädd

Och jag är rädd nu, men det känns nästan bra, för snart kanske jag är för stor för att få vara rädd. För de som tror att man blir för stor för att vara rädd. En del av mig är så glad för att jag aldrig kommer att sluta vara rädd.
Den andra delen är skräckslagen.

Tillsammans kommer vi alltid att kämpa, och lära. Om det är mot eller med, mig själv, det vet jag inte riktigt, men jag vet att det är det enda sättet.
Jag kan inte tänka mig något annat för då skulle jag inte få vara rädd.
Och jag behöver vara rädd, för att kunna vara inte rädd, de andra gångerna. Om jag aldrig är rädd kan jag ju aldrigaldrig vara modig.

Då skulle jag aldrig göra det här:

Hela världen kommer ramlandes..

Allt ändras, även om det inte går fort så händer det snabbt. Och det gör ont. Ibland ramlar verkligen hela livet över en på en enda sekund, även fast det egentligen funnits där hela tiden. Och det är läskigt. Jag börjar undra vad jag gjort med det egentligen, vad har jag gjort? Men kanske mer vad jag inte gjort. På ett sätt. Utan att vara missnöjd, för det är jag inte, absolut inte.
Vad betyder ord egentligen? Och hur länge ska jag vänta på dig som jag vet aldrig kommer tillbaka? Det kan nog bli bra med förändring, som det alltid är, men hur ska jag få den att stanna, den här gången..

Och ni tycker att jag är dum som vill stanna förändringen, för det går ju inte. Tro inte att jag inte vet det, jag vet det mycket väl. Men just nu är jag lite rädd, så jag vågar inte riktigt se mig omkring.

Små små bitar av egentligen ingenting, som blir allt

Ingenting vet jag säkert, tankarna är ett enda trassligt virrvarr till skatbo gjort av molntussar. Därför flyger de iväg när jag försöker skapa ordning, och kvar finns
ingenting.

Aldrig har jag vetat vad jag vill och nu mindre än nånsin, men kanske gör det inte så mycket. Det brukar ju bli, ja om inte bra i alla fall något, men oftast ganska så bra. Den har en tendens att lösa sig, molntussen, för att sedan själv fixa ihop sig så där som man aldrig kunnat ens tänka själv.

Ibland tror jag att världen är så mycket mindre allvarlig än vad jag tror, och ibland precis tvärtom. Det är när man alltid lever i extremerna som gråzonen blir svår att hantera.

Jag leker att jag är kär..

Det är lite märkligt. Det här med kär leken. Det här med att ångra saker och inte. Det här med att låtsas. Just nu lurar jag mig själv att jag är lite kär i någon jag inte ens känner. Lite märkligt kan tyckas, men jag gör så ibland. Kanske för att jag blir kär så väldigt sällan, och jag tycker om att vara kär.
Som ett substitut för en känsla jag vill ha. En upphöjning av någon som jag inte vet så mycket om, då kan den ju vara hur fantastisk som helst! Det är ju jag som bestämmer. Vetskapen att jag aldrig kommer att göra något åt det, den lilla lockelsen att försöka...
Ångrandet av allt det jag gått miste om för länge sedan. Det som är försent.
Men att ångra är bara ett onödigt tidsslöseri,
så strunta i det.

Perception

I en värld så full av människor är det inte alls svårt att se att det finns så mycket. Men det kan vara lätt att tappa bort sig själv. Om det inte är någon som håller dig i handen. Det var länge sedan någon höll mig i handen och jag känner hur jag sakta tynar bort, för att (inte ens) jag ser mig.
Jag har slutat bry mig om vilken dag det är idag. Och i min värld är inget förbjudet längre, det är bara saker som ses på olika sätt. Det finns så många världar, lika många som det finns människor så jag har slutat låtsas hålla räkningen på det som är viktigt.

Ibland är det långt till marken

Och det finns något så vackert med bakfylleglans i ögonen, två slitna på en busshållsplatsbänk klockan 6 en solig junimorgon. Det finns något så vackert. Så här i efterhand önskar jag mig en bild på oss i kuren från lite håll med solen strålande genom vårat dunkel, genom igår.

Men igår var bra, förutom min megavurpa på jobbet. Nog för att jag är en klumpig natur men jag brukar vara uppmärksam på stora hål i marken. Marken bara försvann under min ena fot till allas stora förvåning. Sen stod jag och grimaserade ett tag, sen fortsatte jag jobba. Haltande. Och jag haltade till jag slutade och övertid och jag slutade en gång till. Sen haltade jag och bytte om och sa hejdåna. Jag var trött men glad och lite ajaj, men det gjorde inget för jag ville vara med mina älsklingar. Vi köpte mat och hängde, rätt länge, och det var prataprataprata och vin och skratt och lite kort. Sen fixsfixa och prata mera och skyndaskynda för klockan var redan 10, 11. Men vi kom ut och det blir som det brukar, inget alls som man har tänkt sig. Det var arbetskamrater som hoppade fram både här och där och några australiensare som var glada och sociala precis som australiensare ska vara. Med dreads och långa hår och brunbrända och skrattande. Vi for hit och dit och jag fann mig överallt, om än lite trött. Och det blev mera trött och 3 och stängningsdax, taxi och efterfest långt borta. Ölspel som utvecklades till lära känna lekar och alkoholen glömdes bort. En filt över mig och senare en hand på en axel och ska vi gå hem nu? Så det blev kramhej och gå till bussen. Och då gjorde morgonen oss vackra, fast vi bara ville ha natt igen och sova.

Människor i bladen

Tankarna flyter iväg, upp och iväg, men jag ligger kvar stilla.
Och bara andas.
Jag ser och lyssnar på aktiviteten runt mig, det är febril aktivitet, utan att vara riktigt närvarande. Vinden som susar i buskarna, i syrenen, i trädtopparna, aldrig har jag varit så medveten om den, aldrig har den varit så vacker. Idag vill jag vara ett blad som susar ikapp med alla de andra. En del av något större, alltid tillsammans. Blad kan omöjligt utföra sin lugnande dans som skapar sin sång, ensamma. En fågel flyger ut ur fågelholken, på jakt efter mat till sina ungar. Och jag tänker att kanske är det precis det vi är, som vi alla är. Blad som susar tillsammans. Susar fram och tillbaka, ibland långt bort för att i sällsynta fall återvända tillbaka intakta. Men då bara finna att omgivningen är helt förändrad.
Ibland rör vi vid varandra.

Oftare står vi dock ensamma, trots att alla anrda står intill oss, precis lika ensamma. Varje kvist är en familj, och ibland når inte ens de fram till varandra. Det är en svår balansgång. Och faller någon faller de andra lätt efter, men kanske inte till samma ställe.
Vi är ensamma tillsammans, och det måste vi vara. Bara det aldrig tar över.
Det får aldrig ta över.

Lita till andra, lite till dig själv, men aldrig för mycket

När man vandrar i mörkret ser man ljuset, även det vaga, alldeles för snabbt. Man ser det alldeles för säkert och man ser på det som om det vore det enda.

Det finns alltid fler ljus.

Och så kommer sommaren

Med sommaren kommer upp och ned gångarna, precis som under resten av året, bara mer tydligt. Det finns tid, som inte fanns förut och även om hon inte vill, även om hon verkligen försöker - att inte - så finns den där ändå. Och hon skriver hon, för att distansera och inte låta det komma för nära.
Kom, kom, men aldrig inpå.
Jag ser alla dessa glada, lyckliga människor överallt. Säg, var kommer de alla ifrån? Och jag vet att jag har varit likadan. Kanske är det just det som känns mest.
Det kanske är det som lyser igenom.

Och min tanke med den här sidan, försvann helt när jag lät tangenterna leva sitt eget liv. När bokstäverna fick virvla fritt och inte alls rätta sig efter min tilltänkta historia, min följetong, som jag inte riktigt kommit på än.
Istället blev det mer sanning än någonsin.